Generator för begravningsminnen

Varför lovordsbrev förtjänar sin egen generator

En lovordsskrift är det enda textstycket de flesta någonsin kommer att framföra inför ett rum med människor de älskar, en dag de hellre hade stannat hemma. Genren har ovanligt höga insatser och ovanligt låg tolerans för utfyllnad. En mening som läses bra på en blogg kommer inte att överleva att sägas högt till en kusin som inte har sovit på tre dagar. En rad som låter bra i författarens huvud kommer inte att överleva tystnaden efteråt, när rummet avgör om talaren har förtjänat nästa mening. Referenterna i den här generatorn är skrivna för att sägas, med låg röst, till ett rum som redan vet att det kommer att gråta.

Generiska lovordsmallar tenderar att överindexera den polerade inledningen och underindexera den lilla, sanna detaljen som rummet faktiskt kommer ihåg. Referenterna här lutar sig mot den lilla detaljen. En citron i grönsakslådan i nitton år. En fickkniv som slipas varje lördagsmorgon. En liten burk knappar som förvaras på ett sybord. Detaljen gör jobbet, och talaren får vara den person som lägger märke till den. Generatorn är byggd för talaren som vill vara den mest försiktiga versionen av sig själv en dag då den enkla versionen skulle vara mycket bekvämare.

Hur briefarna är uppbyggda

Varje brief är ett kort stycke på ungefär fyra till åtta meningar. Den första meningen beskriver vanligtvis talarens relation till den avlidne, eftersom rummet behöver veta vem som talar innan det kan lita på nästa rad. Den andra och tredje meningen landar ett enda signaturminne, hämtat från ett specifikt ögonblick som talaren kan försvara om den blir tillfrågad senare. Mitten av briefen innehåller en läxa, en familjedetalj, en liten humoristisk gest eller ett ögonblick av samhällstjänst, beroende på linsen. Den avslutande meningen är alltid en avskedsrad som kan sägas utan att bryta talarens röst.

Brefsen är organiserade kring tjugo aktuella linser, och linserna är inte utbytbara. En brief inramad av talarens relation låter annorlunda än en brief inramad av ett föremål placerat nära kistan, och skillnaden är skillnaden mellan en hyllning och ett minnesmärke. Välj den lins som matchar den roll talaren spelar i rummet, inte den lins som låter mest litterär isolerat. En brief är ett verktyg, och verktyget är bara användbart när verktyget passar handen.

Att välja rätt lins för talaren

Läs briefen högt innan du bestämmer dig för den, med låg röst, inför ett tomt rum. Om en mening inte överlever att bli uttalad, kommer den inte att överleva att bli hörd. En bra lovtal är en där talaren kan beskriva rummets reaktion i förväg och ändå känna sig trygg med att resa sig upp. Undvik briefer som löser upp sorgen inuti själva briefen. En lovtal är en dörr, inte en vägg, och dörren ska stå öppen i slutet så att rummet kan gå igenom den på sitt eget schema.

Kombinera två eller tre briefer när rummet är litet och talaren vill ha en längre hyllning. En brief inramad i relationer kan öppnas, en brief inramad i samhällstjänst kan bära mitten, och en brief inramad i avsked kan stängas. Linserna är utformade för att staplas utan att upprepas, så att samma brief återanvänd tre kapitel ifrån varandra fortfarande känns som ett annat tal. Välj den brief som talaren kan leverera utan repetition, lägg sedan till ytterligare en brief som ber talaren att sträcka sig. Sträckningen är den del som rummet kommer att minnas.

Var uppmärksam på vilken familjemedlem briefen gynnar. Vissa briefs är skrivna ur det vuxna barnets synvinkel, vissa från syskonets, vissa från grannens, vissa från kollegans, och några är skrivna för en icke-familjemedlem som har blivit ombedd att tala. Om rummet förväntar sig en viss relation, välj en brief som matchar den. Om talaren har fel relation för briefen kommer rummet att märka det redan i den första meningen, och resten av talet kommer att lägga sin energi på att återhämta sig.

Att arbeta med talarens relation på sidan

Den inledande relationsmeningen är den viktigaste meningen i briefen. Den gör två uppgifter samtidigt. Den berättar för rummet vem som talar, och den berättar för rummet varför talaren får vara den som talar. En svag relationsinledande mening är en mening som listar fakta. En stark relationsinledande mening är en mening som medger ett pris. Kostnaden är det som ger talaren rätt att vara på podiet från första början.

Para ihop relationen med en liten fysisk sägning. Relationen är det offentliga anspråket, men kroppen gör det verkliga arbetet. En talare som just har förlorat ett syskon borde hålla för hårt i talarstolen, titta ner på ett anteckningskort och ta en klunk vatten som egentligen inte är en klunk. Kroppen är sanningen som publiken kan läsa innan nästa mening ens har sagts. Kortfattade meddelanden som lämnar utrymme för kroppen att tala är kortfattade meddelanden som rummet kommer att lita på.

Att arbeta med signaturminnet

Signaturminnet är det enda ögonblicket i kortfattade meddelandet som talaren kan försvara om en släkting avbryter med en rättelse. Det är också det ögonblick då publiken upprepar för varandra på parkeringen. Ett bra signaturminne är specifikt, försvarbart och något utanför mitten. Publiken behöver inte året. Publiken behöver tisdagseftermiddagen 1997, termosen med soppa som lämnats kvar på verandan, lappen som bara stod, med blyerts, att talaren skulle äta något varmt.

Undvik att använda signaturminnet som en parad av dygder. Signaturminnet är inte en lista över beundransvärda egenskaper. Det är en enda scen, som utspelar sig i en enda tid, bevittnad av en enda person. Scenen kan vara vanlig. Scenen ska vara vanlig. Det vanliga är vad publiken kommer att känna igen, och igenkänningen är vad publiken kommer att minnas. Spara den mest dramatiska berättelsen till ett annat tal, en annan dag och ett annat rum som har energi att ta emot den.

Att arbeta med familjedetaljen utan att dela för mycket

Det är i familjedetaljen som de flesta amatörminnen går fel. En lista över efterlevande är en lista, inte en hyllning. En kort, specifik detalj är en hyllning. Detaljen bör namnge en eller två släktingar, en eller två vanor och ett eller två föremål som den avlidne brydde sig om. Detaljen bör inte nämna sjukdomen, sjukdomshistorien, den ekonomiska situationen, vårdnadssituationen eller det olösta argumentet. Detaljen bör ge resten av familjen värdigheten att bli känd utan att specificeras.

När du är osäker, be talaren att föreställa sig att den släkting de beskriver är i rummet och lyssnar. Om meningen skulle få den släkting att rycka till, klipp av. Om meningen skulle få den släkting att le, behåll den. Publiken kan känna skillnaden, även när publiken inte känner den släkting, eftersom talarens röst förändras när talaren pratar om en person de älskar. Låt rösten vara testet och lita på att rösten vet vad rummet tål.

Att använda humor som inte förminskar sorgen

Humor i en lovtal är en högtravande handling, och tråden är tunnare än talaren tror. Den humor som fungerar är den humor som den avlidne skulle ha skrattat åt. Den humor som inte fungerar är den humor som talaren skulle ha skrattat åt en annan dag, i ett annat rum, med en annan publik. En bra tumregel: om skämtet kräver att publiken vet ett faktum om den avlidne som den avlidne aldrig berättade, är skämtet för privat. Om skämtet kräver att publiken föreställer sig en scen som talaren kan beskriva i en mening, är skämtet klart.

Använd humor sparsamt och placera humorn vid den strukturella punkt där publiken som mest behöver ett litet andetag. Andningen är vanligtvis det andra eller tredje stycket, efter att relationen och signaturminnet har gjort sitt arbete. Andningen är inte en paus för talaren. Andningen är en paus för rummet. Publiken kommer att belöna talaren som ger publiken en stund att le, och publiken kommer att förlåta nästan vad som helst i det ögonblicket. Förlåtelsen sträcker sig inte långt bortom ögonblicket, så talaren bör inte lita på det.

Att arbeta med lärdomen

Lärdomen är det mest överarbetade elementet i en lovtal, och det lättaste att fejka. Lärdomen som landar är den lärdom som publiken har sett talaren leva högt i åratal. Lärdomen som inte landar är den lärdom talaren just har lärt sig, under de senaste tre månaderna, och provar på för första gången vid podiet. Publiken kan se det. Publiken kan alltid se det.

Välj den lärdom talaren skulle ha gett den avlidne vilken annan dag som helst, i vilket annat rum som helst, med en kaffe i ena handen. Lärdomen ska vara tillräckligt kort för att vara fel ibland, och tillräckligt kort för att sägas i ett enda andetag. En lärdom är inte en tes. En läxa är en mening som talaren kan bära med sig ut ur rummet och in i resten av veckan, och meningen bör vara den typ av mening som den avlidne skulle ha nickat åt, även om den avlidne skulle ha lagt till ett skämt.

Att arbeta med föremålet som placeras nära kistan

Föremålet är den enklaste delen av uppdraget att övertänka, och den enklaste att underteckna. Föremålet bör vara tillräckligt litet för att få plats i en ficka, tillräckligt vanligt för att publiken inte ska fråga vad det kostade, och tillräckligt specifikt för att publiken ska känna igen det som den avlidnes. En liten burk med knappar som förvaras på ett sybord. En enda kvist rosmarin på en osttallrik. En sliten pocketbok med poesi, öppen på sidan som läses på en tredje dejt. Föremålet gör jobbet för ett helt stycke, och talaren bör låta det.

Undvik föremål som är för symboliska. En flagga, en klocka, en vigselring, ett universitetsexamensbevis, en sporttrofé. Publiken har sett dessa föremål i tusen lovtal, och föremålen har slutat betyda något särskilt. Välj det föremål som den avlidne skulle ha sträckt sig efter, och föremålet kommer att betyda vad den avlidne menade, och rummet kommer att känna skillnaden. Objektet är den avlidnes sista mening, och talaren är bara den som håller i talarstolen.

Att arbeta med avskedsraden

Avskedsraden är den sista meningen publiken kommer att höra i talarens röst, och den sista meningen är den publiken kommer att minnas på vägen hem. Avskedsraden ska vara kort. Avskedsraden ska vara tyst. Avskedsraden ska vara den typ av mening talaren kan säga medan hen tittar på publiken, inte den typ av mening talaren måste läsa från ett kort. Avskedsraden är inte rätt plats att vara kvick. Avskedsraden är rätt plats att vara klar.

Ge avskedsraden en liten paus före den. Pausen är en strukturell gåva till publiken, och publiken kommer att använda pausen för att ta ett andetag som publiken inte visste att de höll. Pausen är också en strukturell gåva till talaren, eftersom pausen är det ögonblick då talaren slutar vara talaren och börjar vara den person som kommer att sakna den avlidne. Den övergången är hela poängen med en lovtal, och pausen är gångjärnet som lovtalet svänger på.

Tips för att skriva en begravningslovtal

• Börja med kostnaden för relationen, inte den avlidnes CV.
• Välj ett signaturminne som talaren kan försvara om den avbryts.
• Använd en liten fysisk sägen för att förankra den inledande meningen i brödtexten.
• Håll familjedetaljen under tre meningar och håll den specifik.
• Placera humorn vid den strukturella punkten där publiken behöver ett andetag.
• Välj den läxa talaren skulle ha gett den avlidne vilken annan dag som helst.
• Välj objektet genom att fråga om den avlidne skulle ha sträckt sig efter det.
• Skriv avskedsraden sist och läs den sist, efter resten av talet.
• Pausa före avskedsraden och låt publiken andas med du.
• Avsluta med en mening som talaren kan säga medan de tittar på publiken, inte på ett kort.
• Öva på briefingen en gång högt, med låg röst, för ett tomt rum.
• Om en mening inte överlever att sägas, klipp av den före gudstjänstdagen.

Inspirationsuppmaningar till din nästa lovtal

• Vilket föremål skulle talaren placera nära kistan, och varför?
• Vilken vanlig vana hos den avlidne saknar talaren mest på en tisdagsmorgon?
• Vilket är det minsta skämt den avlidne skulle ha velat att talaren skulle berätta?
• Vilken familjemedlem bör inte namnges i briefingen, och vad är talaren tacksam för istället?
• Vad är det enda talaren önskar att den avlidne hade sagt högt vid köksbordet?
• Vilken årstid börjar briefingen i, och Hur håller årstiden talaren uppe?
• Vilken tystnad skulle talaren be publiken att dela före avskedsraden?
• Vilken liten omsorgshandling vill talaren ge vidare i den avlidnes namn?
• Vilken är den dyraste gåvan den avlidne någonsin gav talaren, och vad kostade den?
• Vilken rad i den avlidnes handstil förvarar talaren vikt i en kökslåda?
• Vilken uppmaning skulle den avlidne ha bett talaren att framföra, om den avlidne hade vetat?
• Vilken är den minsta mening talaren kan lämna publiken med på vägen hem?

Vilka är bra Generator för begravningsminnen?

Det finns tusentals slumpmässiga Generator för begravningsminnen i generatorn. Här är några exempel att börja med:

• I am her older brother, and the only thing harder than losing Margaret has been learning to say her name out loud without my voice catching.
• The first time I met Walter he was arguing with a parking meter, and I knew from that sidewalk moment that I wanted him in my life for as long as the world would let me.
• My father sharpened a pencil the same way every Sunday morning, and the sound of blade against cedar has become the metronome by which I measure a clean start.
• The lesson Patricia left me is simple and almost impossible: assume the best of the person in front of you, and let them prove you right.
• Annette is survived by the three grandchildren she raised in a yellow house on Crescent Street, by a sister who called her every Wednesday at four, and by a parrot named Senator who has not spoken since the funeral home called.
• Doris lost her wedding ring in a cornfield in 1986, found it again in 1998 while pulling weeds, and wore it on a chain around her neck with the confident explanation that the dirt belonged to it.
• We will miss you exactly as much as we laughed with you, which is to say a great deal, and we will try to make you proud of the noise.
• Coach Eli kept the Little League field mowed with a tractor older than half his players, and the kids he sent to college now send their own children back to the same patch of grass to learn the game.
• There is a phone call I owed my uncle that I made a week too late, and I want anyone listening who still has a call to make to please make it tonight, with a paper cup of coffee in the other hand and a window open.
• Beside the urn we have placed a battered paperback of poetry, open to the page my grandfather read to my grandmother on their third date, and the spine is soft as a well-worn prayer.